I mars, efter bara tre dagar hos världens underbaraste dagmamma, sa dagmamman till mig att jag nog borde ta kontakt med PRIMA-barn i vår kommun (fd. BUP).
-om inte för Martins del så i alla fall för din egen del, sa hon. Jag hade ju så många funderingar och orostankar kring honom som jag delade med henne. Hon visste att Martin troligtvis hade autism, men hon sa inget till mig...och det var nog bra just då.
Jag ringde till PRIMA-barn och fick tid den 14 april. Då vi kom dit den 14 på förmiddagen hittade Martin en kulbana som han blev så förtjust i. Han lekte med den länge...tills...ja, de kom och ville att vi skulle förflytta oss till ett annat rum...HJÄLP! Då kastade han sig på golvet i väntrummet och bara SKREK! Till slut, efter mycket om och men, fick jag bära kulbanan och honom in i rummet, kulbanan i vardera händer med Martin hängande i mina armveck. Under hela timmen vi var där tittade han inte en enda gång på barnpsykologen eller barnläkaren som var i rummet. Om de försökte ta kontakt med honom fräste han bara argt åt dem. De sa till oss, på slutet av mötet, att de skulle göra en utredning om Martin kunde ha autism.
Det första jag gjorde när jag kom hem den dagen var att sätta mig framför datorn och Googla: AUTISM. Jag läste och läste och läste...dag efter dag, kväll efter kväll. Samtidigt hade jag hittat en bok på rea:n som hette: "Det räcker inte med kärlek" av Jenny Lexhed. Om det var något som hjälpte mig just då så var det denna bok! Jag kunde knappt lägga den ifrån mig. Jag både skrattade och grät när rad efter rad var så igenkännande. Det var som att läsa om min lilla Martin, det var nästan lite kusligt.
Det tog Martin 8 veckor att skolas in hos dagmamman...8 veckor! För mina äldre barn tog det 3 dagar. Jag var sjukskriven från att söka jobb under tiden. Den ork jag hade räckte nästan inte till...
Så kom dagen, den 17 maj, då vi fick Martins diagnos. Jag var så tom och utmattad att jag knappt kunde känna något när de sa "han har autistiskt syndrom". Allt bara snurrade runt i huvudet på mig... Lite lättnad kunde jag känna, för nu kunde jag äntligen förstå Martins olika beteenden sen ett drygt år tillbaka. En STOR sorg kom smygande också...mitt barn var handikappad. Oro inför framtiden...hur kommer det gå för honom...kommer han klara sig i vår värld?
Jag kände lejonmamman inom mig vakna till liv...
Tårögd sitter jag här... vad fint och uppriktigt du skriver. Tack för att du delar med dig. Har alltid tyckt om dig såå mycket Mette och jag hoppas att det ska gå bra för er alla! Hejar på härifrån Norge! :)
SvaraRaderaMette, tack för du delar med dig av det här! Och tack för kalaset i lördags. Sakta men säkert lär vi känna mer och mer av Martin.
SvaraRaderaPs. Bokade lgh i ljungdalen idag. Ska bli jätteroligt! Kram - S