En bra dag!

Idag vid 12:45 hade vi teammöte på BanyanCentret igen, vi fick "kungligt" besök från Norge. Nää, inte riktigt men nästan... BanyanCenter är ett samarbetsprojekt mellan Psykologpartners och NOVA-instituttet for barn med utviklingsforstyrrelser i Norge. NOVA-institutets grundläggare och ledare heter Svein Eikeseth. Om man Googlar hans namn kommer detta upp som första träff på Wikipedia:

Svein Eikeseth (født 30. april 1960) er en norsk psykolog. Han er professor i psykologi ved Høgskolen i Akershus. Eikeseth har graden Ph.D. fra University of Kansas og har vært postdoktor ved University of California, Los Angeles. Han har blant annet levert viktige bidrag til utforskningen av autisme, og leder større forskningsprosjekter på området. Eikeseth har publisert en rekke vitenskapelige artikler og har redigert boken Anvendt atferdsanalyse: Teori og praksis (2003, med Frode Svartdal).

Det var härligt att prata lite norska, fast det var även lite förvirrande med alla svenska begrepp jag har lärt mig i träningen. Vi kände oss så privilegierade att få hans fulla uppmärksamhet i 1½ timme, öronmärkt för Martin. Han, och två andra damer, observerade min man och mig i hur vi tränar med Martin. Vår handledare var självklart med! Både hon, min man och jag kände oss så glada för alla framsteg vi har sett hos Martin sen i oktober när vi började med träningen på riktigt. Tänk vad bara några veckor kan göra för ett litet barn men även för en hel familj. Det var härligt för oss att få lite beröm från honom!

Vi känner oss väldigt glada för allas positiva kommentarer och uppmuntrande ord, de stärker oss! Mitt i allt det positiva finns dock även sorgen, oron och utmattningen kvar. I söndags kom mycket av mina känslor ut i tårar. Jag tror jag grät i över en timme. Jag kom hem från ett ärende och hela huset såg ut som "hej kom och hjälp mig", smuts, saker och äckel överallt. Jag gick upp på övervåningen och försökte få ordning på ett familjespel som barnen hade lämnat ute efter sig...det var nästan omöjligt. Försök efter försök misslyckades och jag brast i gråt, helt hejdlöst... Martin kom in till mig i vårt trånga förråd där jag satt på en pall och han bara tittade på mig. Han bara stod där och visste inte vad han skulle göra, han förstod inte riktigt vad jag höll på med tror jag. Efter en stund tog jag upp honom och omfamnade honom. Kramade honom hårt intill mig och grät som ett litet barn. När jag släppte lite grep han tag i mig igen och ville inte att jag skulle släppa honom, det kändes så gott mitt i allt det som gjorde så ont. När jag gråter brukar tårarna bara rinna ner för kinderna men denna gång grät jag med ljud... Jag var så trött och så sliten, så less på allt och alla. 

Åh kära...dagens, veckans och kanske månadens höjdpunkt:
MARTIN DRACK UR EN KOPP IDAG FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ EGET INITIATIV!!!!!
HURRRRRRRAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!

Får avsluta med en liten bild på min guldklimp :o)
Kramar till er alla!